Speciell

Vill isolera mig. Vill bara vara själv. Allt det gamla börjar komma upp igen. Jag vet inte hur jag ska hantera det eller vad jag ska göra för att det ska försvinna. Känns som om jag bara försöker förtrycka det hela tiden. Men det kommer nog inte funka länge till. Känns som om alla murar faller igen. Allt jag byggt upp för att kunna finnas där för alla andra utan att de ska behöva tänka på mig. Jag vet ju att alla bara mår sämre om de verkligen vet hur det hela ligger till.

Ska ta mig en semester snart tänkte jag. En semester från människor. Jag ska inte umgås med någon. Inte prata med någon. Bara ha tid att bearbeta det gamla och försöka lägga grunden för något nytt. För ärligt, kan man börja på nått nytt om man inte kommit över det gamla?

Förändring säger jag bara. Jag tror det är nyckeln, lösningen, för mig. Jag kör alltid i samma spår för att jag tror att det är det jag kan hantera, för det är det jag känner till. Men jag drar bara lögner för mig själv. Visst det är spår jag känner till, men jag kan inte hantera dem. För annars så borde jag ju ha bearbetat det nu eller? Just nu har jag banbrytande tankar som jag inte ens kan förstå kommer från mig, men jag vill flytta, och denna gången inte som vanligt, med att flytta inom staden. Jag vill flytta här ifrån. Jag vill till ett annat land. För kan inte fortsätta så här.

Hur kommer det sig att jag drar fram de värsta sidorna ur folk? Är jag en så fruktansvärd människa? Sassa sa det förut att det inte är på grund av mig som de beter sig som de gör, utan att det är faktorer under ytan. Men i så fall så är det väl jag som triggar dessa faktorer så de visar sig. För det är ingen som känner igen sina vänner efter de vart med mig en stund. De börjar visa sina värsta sidor och är direkt oigenkännbara. Jag vill inte vara denna människan, men jag vet inte hur jag ska kunna ändra på mig. Men det är kanske smart att börja så smått med att först vara själv ett tag så att jag först och främst känner mig själv. Jag är nog den mest splittrade personen i världshistorien. Om man ska berätta vem jag är som person så kan man inte beskriva mig, för man kan inte ta fasta på någonting. Den enda beskrivningen jag fått höra är från Tommy, att jag är jävligt speciell. Det stämmer nog tror jag. Inte alla förstår mig. Eller väldigt få gör det. Men det är bara att börja räkna ner, det är bara 4 år och 6 månader kvar tills jag kan börja bli normal igen, då kan jag börja tänka på att kunna ha någon typ av förhållanden. Jag skjuter bort alla jag tycker om. Jag gör ju det inte direkt medvetet, för det är ju inget jag vill göra, men likt förbannat så gör jag det var enda jävla gång. Jag hittar folks ömma punkter och trycker på dem så att de hatar mig sen, och jag märker inte ens att jag gör det.

Sassa pratade igen om att jag skulle börja ha någon typ av samtalskontakt. Just eftersom jag inte litar på en enda jävel här i världen. Men är det så konstigt? Det är ju inte direkt så att man är van vid att folk är trogna det dem säger. Det brukar ändras ganska så fort. Haft funderingar på det att skriva en bok om allt som hänt och om hur jag känt runt omkring allt och bara låta de jag verkligen vill ha kvar få läsa och rent av hålla käften till alla andra. De kommer bara använda mina svagheter emot mig. Och jag vill inte visa dem för då kommer jag inte längre ha stenhård kontroll över allt, och vem skulle jag vara om jag släppte på kontrollen? Inte mig själv iaf.

Jag vill bara bort. Jag vill försvinna. Snälla kan jag inte få göra det.