51 dagar kvar

Då var det måndag igen och med det en ny vecka. Tiden går så fort samtidigt som den går vääldigt sakta.
Denna vecka blir det skola tisdag/onsdag och sen blir det hemmaplugg igen. Härligt att slippa åka. Hatar verkligen det där pendlandet. Men det är ju bara 2,5 år kvar :)
Börjar räkna ner nu, 51 dagar kvar tills skolan är över för terminen. De ska jag gå hela sommaren utan att ens tänka på skolan! Först får det bli ett par veckor ute hos pappa och ta det lugnt och hjälpa honom med bygget lite. Och sen blir det att jobba hela sommaren. Kommer allt bli härligt :P Vara med mina gamla igen. Fast har ju dött en del och kommit in några nya och så har de ändrat hela schema strukturen så det kommer bli mycket nytt att ta in när jag börjar. Sen är det ju nya rehabpatienter och nya gymnastikprogram. Har ju jobbat hela året innan så man har ju fått uppdateringarna efterhand. Men nu kommer allt komma på en och samma gång. MYCKET!

Pick me. Choose me. Love me.

Ibland börjar jag undra varför jag är så katastrofal att dejta. Jag menar, jag är inte lätt. Ena sekunden är jag jätte positiv och allt känns bara så bra, och nästa tappar jag allt förtroende, både till mig själv och till killen. Och det är det som gör att allt går åt helvete. Jag är bara så osäker på mig själv och tror att det är helt omöjligt att någon faktiskt kan tycka om mig. Och hur svårt är det inte för killen när jag hela tiden tvivlar på hans ord? Jag tror nog att om jag vart kille och träffat mig så hade jag nog också flytt.
Men det är inte så enkelt att ändra på sig faktiskt. Jag försöker tänka på det, men ändå blir det alltid fel. Vill man veta vad man inte bör göra när man dejtar så ska man nog studera mig ett tag. För det är nästan så att jag kan lova att det blir en katastrof om man följer mitt exempel.
Jag kanske ska vara mer avslappnad och inte se det som om att det ska bli nått allvarligt så har man inga förväntningar och då berör det en inte lika hårt om det inte funkar utan då kan man ta det med en klackspark. Men det känns inte riktigt som om att det är jag..
Jag är så tvärt emot mig själv. Är en sån känslomänniska som tar in alla intryck och bryr mig nått fruktansvärt om alla människor. Samtidigt så är jag kall och kan inte ha någon nära. Så det går emot varandra, att jag är både känslosam och kall. Kanske har det att göra med att jag är rädd att någon kommer nära. Därför har jag svårt för att någon rör vid mig eller vet för mycket om mig. Men detta måste ju egentligen vara negativt för mig då det blir så att den jag träffar aldrig kan lära känna mig och tycka om mig på det viset som jag får känna han. Vilket gör att det blir svårare för mig vid uppbrott, för jag har fått komma in, har fått lära känna. Han har ju alltid fått vara på ett säkert avstånd. Hmm, hur ska man göra? För öppnar jag mig mer så kommer det göra så ännu mer ont när de försvinner!

Men jag vill så gärna känna kärlek. Det var ett tag sen nu. För lång tid sen.

Suck..

Så nu var det gjort. Nu är det över. Men tankarna och känslorna försvinner ju inte för det. Så samtidigt som jag är lättad så försvinner inte allt annat. Som jag fick hör, en känsla kan inte överväga en annan. Bara för att en sak får mig att känna mig bra så försvinner ju inte det dåliga, det finns kvar ändå. Men det var nog det rätta att göra trots att jag inte känner mig så särskilt bra kring dem.


Så imorgon blir det att dra till Stockholm och hälsa på Sassa och Fredrik då. Det blir nog trevligt tror jag. Vi får hoppas på bra väder!

So long Skara!

Fan

Allt känns som ett svart hål. Jag håller just nu på att gå sönder inuti. Håller på att förstöra en annan människas liv utan min vilja, alla kör bara över mig och så får jag inte ens lov att prata om det. Jag har så himla dåligt samvete nu alltså. Att jag kunde. Att jag inte bara höll käften. Ska fan aldrig mer prata med någon om något! Blir bara fel.
Känner verkligen att jag inte orkar något längre. Man är ju så nere hela tiden och känner att det nu lyser igenom. Men vad kan man göra? Om jag bara hade kunnat hade jag velat stänga av min telefon och bara gömma mig ett tag. Blir bara så ledsen hela tiden. Hur fan ska jag fixa detta? Jag vet inte hur jag ska hantera situationen.

Dessa drömmar

Ibland drömmer jag så hemska drömmar. Och de flesta är återkommande. Idag var det just en sådan dröm.


Det var en liten flicka som inte var större än en docka. Hon var inspärrad hos hemska människor. Mannen i huset var mycket sjuk, ingen visste vad det var men han var aggressiv och hade mycket dåligt minne. Kvinnan som bodde där ägnade sitt liv att ta hand om mannen. Det var också hon som tog hand om den lilla flickan. Eller, tog hand om är väl inte rätt uttryckt, utan mer att det var hon som höll henne fången.
Jag vet inte varför men jag fick veta om denna flicka som levde där inne i all ångest, all ilska, helt utan kärlek, och jag bestämde mig för att rädda henne. Så jag nästlade mig in i familjen och fick dem att de skulle åka där ifrån och lämna flickan hemma. Så denna flickan skulle låsa upp för mig så att jag kunde ta henne där ifrån så fort dem har åkt. Så efter lång tid så får jag kvinnan att göra i ordning mannen som protesterar nått enormt. Men tillslut får jag ut dem och kvinnan fick för sig att hon skulle flytta på sin bil innan vi åkte och att vi sedan skulle ta mannens bil. Så medan jag och mannen väntar ser vihur den annars mycket sansade kvinnan löper amok med sin bil över parkeringen. Mannen ropar till mig att det måste vara nått fel på bilen för annars hade hon aldrig betett sig så. Där stod vi och tittade och såg sedan att kvinnan körde in i en bil och knuffade av den av parkeringen och hon fortsatte i full fart över ängen bredvid huset. Jag börjar springa efter bilen för att kunna hjälpa kvinnan. Efter bara några meter ser jag hur bilen fattar eld. Jag får helt panik, men fortsätter att springa efter henne. Det blir bara högre och högre lågor kring bilen och jag ser hur den nu nästintill exploderar innan bilen kör ner i en å som går tvärs över ängen. snart kommer jag fram till ån och hör kvinnan skrika i dödsångest. Hon får inte fram några ord utan bara dessa fasansfulla ljud. jag hoppar i för att få upp hemme ur vattnet. När jag får tag i henne ramlar huden av i mina händer hörde hennes skrik. Har aldrig varit med om något så fasansfullt. när vi når stranden har andra kommit fram och hjälper mig få upp henne ur ån med de starka strömmarna.
Jag sitter sedan hela natten med mannen som så smått börjatr lugna sig och frammåt morgonen så var han som vilken person som helst. Det visade sig att kvinnan drogat mannen under flera år så att hon hade honom kvar. Drogen gjorde honom glömsk och försvarslös. Han kunde inte få hjälp av någon för han visste inte vad det var för fel på honom. Han visste heller inte om flickan som bodde hos dem. Han trodde hon bara var i hans fantasi.

Där slutade min dröm, men fortfarande kan jag höra skriken från henne tydligt i mitt huvud. Ångesten. Smärtan.

Omstruktur

Idag ska det börja. Omstarten på mitt liv. Räknar med att det kommer ta ca 1 år innan jag är klar med allt så som jag vill, men det får ta den tiden det tar.
Satt idag och tänkte på vad man fått höra under hela livet och istället för att ta det som jag alltid gjort innan genom att bli sårad så blev jag så förbannad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Så nu sitter jag här med hopbitna käkar och vet inte vart jag ska göra av all min ilska!

Men steg 1 som jag ska börja med idag innebär: att jag ska avpersonifiera mitt hem. Allt som visar på att det är just jag som bor här ska bort.

Steg 2: Köp in nya möbler så att jag kan glömma allt det gamla och börja om helt på nytt.

Steg 3: Sätta upp nya lister i lägenheten. Även runt fönster och i takkant. Få storstadskänslan.

Steg 4: Byt alla golv och måla hela lägenheten vit. Vad kan göra den mer ren, oskyldig och opersonlig som vit färg?

Steg 5: Sätta min prägel på lägenheten med tavlor, speglar och belysning.

Steg 6: Byt ut allt porslin så att jag får en ny start där med.


Mål: Ett hem där jag kan känna mig som hemma. Ett hem som speglar min personlighet. Att utåt sett ser man helt blank ut. Man kan inte se vem personen är. Men om man letar riktigt noga bakom alla dessa dörrar och dolda utrymmen så finns det något där, bara att det inte visas för vem som helst. Man ska förtjäna att få se det.

Du vet väl om att du är värdelös?

Jag förstår ingenting.

Hur ska jag vara?

Vad ska jag göra?

Känns som om hur jag än gör så blir allt bara fel. Är det mig det är fel på eller är det bara det att ingen förstår mig? Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig för att allt ska bli bra. Allt jag säger eller gör bara sårar människor eller gör dem besvikna. Kanske ska bli en simpel person utan åsikter och utan vilja. För vad man än säger så missuppfattas det.

BACK IN THE DAYS!

Varför kan inte allt bara vara problemfritt? Eller i alla fall övervägande enkelt. Jag vill känna den unga friheten utan en massa krav på en hela tiden. Varför var jag tvungen att missa den. Känns som om jag förlorat något värdefult, för just nu är jag på väg att brista av allt ansvar jag känner ligger på mig. Varför kunde man inte fått vara en revolutionerande tonåring? Varför kunde jag inte bara fått vara som alla andra? Varför var min barndom tvungen att sluta alldeles för tidigt? Så mycket frågor och ingen som kan ge svar. Vill bara SKRIKA!! Skrika tills det gör ont i lungorna. Skrika tills jag glömmer bort tid och rum och allt vad som finns runtomkring mig. Känns som om jag skriker redan nu fast det inte är någon som hör. Ett tyst skrik som kväver mig inne från. Men så länge man har ett leende på läpparna kan man lura vem som helst. Hemskt att jag inte låtit någon komma såpass nära att ingen kan se det på mig. Ingen som känner mig så väl att de vet vad jag behöver utan ord. Att jag ska vara så sluten att ingen förstår mig, ingen lär känna mig och ingen kommer mig nära.

När ska jag lära mig våga? När ska jag lära mig att allt inte är fel? Att allt inte är en skam? Jag vet inte vart någonstans det gått fel med mig men jag är den mest komplicerade människa jag vet om. Men den största frågan är just den, när ska jag lära mig älska? Jag älskar min familj, men hur kommer det sig att jag inte mer än tyckt om mina tidigare pojkvänner? Jag får intala mig att jag älskar dem för det är ju det man ska göra. Alla andra pratar om känslor och hur mycket de tycker om någon. Jag kan inte detta. För jag vet inte vad det är de talar om. Bara en kort stund jag känt att jag nästan älskade någon, men den illusionen krossades totalt. Jag litar inte på någon. Vem vet om de kommer vara där imorgon. Det där med att saker och ting inte kan ändras på ett ögonblick är ren jävla bullshit. Allt kan falla så snabbt. Så snabbt att man inte ens hinner förstå vad det är som händer runt omkring en.

Varför kan jag inte få tro på drömmar? Jag vill ha drömmar, men jag tror inte på dem. Jag är en renodlad pessimist vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte tro på att det kan komma nått positivt ur mitt liv. Det är bara inte möjligt. Jag är inte en tillräckligt stor människa för att göra skillnad här på jorden. Mina fotspår är alldeles för vaga för det. Lika fort jag kommit in i en människas liv kan jag försvinna. Jag är verkligen inte stabil nu. Men vem fan kan jag prata med? Vem litar jag på? Ingen. Vem skulle jag inte belasta? Ingen. Alla har sina egna problem så jag får väl behålla mina för mig själv. Jag kan ju fan inte ens prata om dem för jag vet ju inte vad det är mer än att det gör att jag känner mig värdelös hela tiden. Jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar mer. Jag vet inte OM jag orkar mer.

Alla säger att man ska rycka upp sig och släppa det gamla. Men hur gör man det? Jag vill gärna göra det men jag vet inte hur. Det är 9 år sedan allt började och det har inte blivit nått lättare sedan dess. Känns som om det bara gräver sig djupare och djupare. Problemen bara visar sig på olika sätt. Jag lever i en osund miljö. Alla tittar på mig som om jag är så redig som alltid klarat allt själv och hur duktig jag är. Hur alla föräldrar vill att deras barn umgås med den duktiga flickan. Men hur kul är det att vara den duktiga flickan. Flickan som fick växa upp och glömma allt som har med barndom att göra när ho var 12? Det är inte det minsta kul att vara den med alla krav på sig hela tiden och så fort man inte lyckas leva upp till dessa ser man besvikelsen i andras ögon. Som om man helt plötsligt är en skam för att man inte klarade allting. Men är det någon som känner att de vill ta sig tid och verkligen lyssna på vad JAG vill? Alla har så mycket åsikter att mina egna glöms bort när det gäller mig själv. Jag har numera slutat tänka på hur jag själv vill ha mitt liv utan direkt tänker jag på hur jag vet att andra vill att jag ska forma det och så lever jag efter den mallen just för att de passar andra. Och nu är det för sent. Jag kan inte längre tänka själv. Jag vet inget om vad jag vill. Jag har inga åsikter vad som gäller mig själv. Jag känner inte mig själv. Jag kan inte svara på en enda beskrivande fråga om vem jag är. Det är helt enkelt omöjligt. Jag vet inte ad jag tycker om. Jag vet inte vad jag vill. Jag har inga mål. Jag har inga drömmar. Och alla vill att jag ska berätta detta. Att jag ska öppna mig. Men så fort jag försöker blir jag avbruten. Jag vet att det inte är fel. Jag tycker andras problem är viktigare än mina, men ibland kan det bli lite frustrerande när man försöker leverera det som alla vill, att man ska öppna sig och prata om just MIG och så finns det inget intresse i att lyssna. Det gör att jag drar mig tillbaka ännu mer. Jag kommer nog aldrig komma tillbaka. Jag kommer vara denna Sarah som jag är nu. Den tillbakadragna som ingen känner, den blyga som ingen ser och den Sarah med alla dessa tankar som äter upp en inne från. Den som inte är värd att lära känna.