Ibland börjar jag undra varför jag är så katastrofal att dejta. Jag menar, jag är inte lätt. Ena sekunden är jag jätte positiv och allt känns bara så bra, och nästa tappar jag allt förtroende, både till mig själv och till killen. Och det är det som gör att allt går åt helvete. Jag är bara så osäker på mig själv och tror att det är helt omöjligt att någon faktiskt kan tycka om mig. Och hur svårt är det inte för killen när jag hela tiden tvivlar på hans ord? Jag tror nog att om jag vart kille och träffat mig så hade jag nog också flytt.
Men det är inte så enkelt att ändra på sig faktiskt. Jag försöker tänka på det, men ändå blir det alltid fel. Vill man veta vad man inte bör göra när man dejtar så ska man nog studera mig ett tag. För det är nästan så att jag kan lova att det blir en katastrof om man följer mitt exempel.
Jag kanske ska vara mer avslappnad och inte se det som om att det ska bli nått allvarligt så har man inga förväntningar och då berör det en inte lika hårt om det inte funkar utan då kan man ta det med en klackspark. Men det känns inte riktigt som om att det är jag..
Jag är så tvärt emot mig själv. Är en sån känslomänniska som tar in alla intryck och bryr mig nått fruktansvärt om alla människor. Samtidigt så är jag kall och kan inte ha någon nära. Så det går emot varandra, att jag är både känslosam och kall. Kanske har det att göra med att jag är rädd att någon kommer nära. Därför har jag svårt för att någon rör vid mig eller vet för mycket om mig. Men detta måste ju egentligen vara negativt för mig då det blir så att den jag träffar aldrig kan lära känna mig och tycka om mig på det viset som jag får känna han. Vilket gör att det blir svårare för mig vid uppbrott, för jag har fått komma in, har fått lära känna. Han har ju alltid fått vara på ett säkert avstånd. Hmm, hur ska man göra? För öppnar jag mig mer så kommer det göra så ännu mer ont när de försvinner!
Men jag vill så gärna känna kärlek. Det var ett tag sen nu. För lång tid sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar