Du vet väl om att du är värdelös?

Jag förstår ingenting.

Hur ska jag vara?

Vad ska jag göra?

Känns som om hur jag än gör så blir allt bara fel. Är det mig det är fel på eller är det bara det att ingen förstår mig? Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig för att allt ska bli bra. Allt jag säger eller gör bara sårar människor eller gör dem besvikna. Kanske ska bli en simpel person utan åsikter och utan vilja. För vad man än säger så missuppfattas det.

BACK IN THE DAYS!

Varför kan inte allt bara vara problemfritt? Eller i alla fall övervägande enkelt. Jag vill känna den unga friheten utan en massa krav på en hela tiden. Varför var jag tvungen att missa den. Känns som om jag förlorat något värdefult, för just nu är jag på väg att brista av allt ansvar jag känner ligger på mig. Varför kunde man inte fått vara en revolutionerande tonåring? Varför kunde jag inte bara fått vara som alla andra? Varför var min barndom tvungen att sluta alldeles för tidigt? Så mycket frågor och ingen som kan ge svar. Vill bara SKRIKA!! Skrika tills det gör ont i lungorna. Skrika tills jag glömmer bort tid och rum och allt vad som finns runtomkring mig. Känns som om jag skriker redan nu fast det inte är någon som hör. Ett tyst skrik som kväver mig inne från. Men så länge man har ett leende på läpparna kan man lura vem som helst. Hemskt att jag inte låtit någon komma såpass nära att ingen kan se det på mig. Ingen som känner mig så väl att de vet vad jag behöver utan ord. Att jag ska vara så sluten att ingen förstår mig, ingen lär känna mig och ingen kommer mig nära.

När ska jag lära mig våga? När ska jag lära mig att allt inte är fel? Att allt inte är en skam? Jag vet inte vart någonstans det gått fel med mig men jag är den mest komplicerade människa jag vet om. Men den största frågan är just den, när ska jag lära mig älska? Jag älskar min familj, men hur kommer det sig att jag inte mer än tyckt om mina tidigare pojkvänner? Jag får intala mig att jag älskar dem för det är ju det man ska göra. Alla andra pratar om känslor och hur mycket de tycker om någon. Jag kan inte detta. För jag vet inte vad det är de talar om. Bara en kort stund jag känt att jag nästan älskade någon, men den illusionen krossades totalt. Jag litar inte på någon. Vem vet om de kommer vara där imorgon. Det där med att saker och ting inte kan ändras på ett ögonblick är ren jävla bullshit. Allt kan falla så snabbt. Så snabbt att man inte ens hinner förstå vad det är som händer runt omkring en.

Varför kan jag inte få tro på drömmar? Jag vill ha drömmar, men jag tror inte på dem. Jag är en renodlad pessimist vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte tro på att det kan komma nått positivt ur mitt liv. Det är bara inte möjligt. Jag är inte en tillräckligt stor människa för att göra skillnad här på jorden. Mina fotspår är alldeles för vaga för det. Lika fort jag kommit in i en människas liv kan jag försvinna. Jag är verkligen inte stabil nu. Men vem fan kan jag prata med? Vem litar jag på? Ingen. Vem skulle jag inte belasta? Ingen. Alla har sina egna problem så jag får väl behålla mina för mig själv. Jag kan ju fan inte ens prata om dem för jag vet ju inte vad det är mer än att det gör att jag känner mig värdelös hela tiden. Jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar mer. Jag vet inte OM jag orkar mer.

Alla säger att man ska rycka upp sig och släppa det gamla. Men hur gör man det? Jag vill gärna göra det men jag vet inte hur. Det är 9 år sedan allt började och det har inte blivit nått lättare sedan dess. Känns som om det bara gräver sig djupare och djupare. Problemen bara visar sig på olika sätt. Jag lever i en osund miljö. Alla tittar på mig som om jag är så redig som alltid klarat allt själv och hur duktig jag är. Hur alla föräldrar vill att deras barn umgås med den duktiga flickan. Men hur kul är det att vara den duktiga flickan. Flickan som fick växa upp och glömma allt som har med barndom att göra när ho var 12? Det är inte det minsta kul att vara den med alla krav på sig hela tiden och så fort man inte lyckas leva upp till dessa ser man besvikelsen i andras ögon. Som om man helt plötsligt är en skam för att man inte klarade allting. Men är det någon som känner att de vill ta sig tid och verkligen lyssna på vad JAG vill? Alla har så mycket åsikter att mina egna glöms bort när det gäller mig själv. Jag har numera slutat tänka på hur jag själv vill ha mitt liv utan direkt tänker jag på hur jag vet att andra vill att jag ska forma det och så lever jag efter den mallen just för att de passar andra. Och nu är det för sent. Jag kan inte längre tänka själv. Jag vet inget om vad jag vill. Jag har inga åsikter vad som gäller mig själv. Jag känner inte mig själv. Jag kan inte svara på en enda beskrivande fråga om vem jag är. Det är helt enkelt omöjligt. Jag vet inte ad jag tycker om. Jag vet inte vad jag vill. Jag har inga mål. Jag har inga drömmar. Och alla vill att jag ska berätta detta. Att jag ska öppna mig. Men så fort jag försöker blir jag avbruten. Jag vet att det inte är fel. Jag tycker andras problem är viktigare än mina, men ibland kan det bli lite frustrerande när man försöker leverera det som alla vill, att man ska öppna sig och prata om just MIG och så finns det inget intresse i att lyssna. Det gör att jag drar mig tillbaka ännu mer. Jag kommer nog aldrig komma tillbaka. Jag kommer vara denna Sarah som jag är nu. Den tillbakadragna som ingen känner, den blyga som ingen ser och den Sarah med alla dessa tankar som äter upp en inne från. Den som inte är värd att lära känna.