Jag känner mig som en liten trollkarl

På väg hem nu ikväll, så funderade jag på hur fascinerande kroppen egentligen är. Där går jag och utan att ens behöva tänka så rör sig benen framåt. Jag behöver inte starta på något vis utan har bara tanken, hem, i huvudet och då sätter det igång, så häftigt! Det är som om kroppen är en livegen slav som bara lyder den där geggan uppe i huvudet. En huvudcentral som styr allt annat. Mäktigt att se att något så litet helt fullkomligt kan styra nått så mycket större. Som en trollkarl som pekar och så blir det gjort. Något som är ännu mer fascinerande är att det är den geggan som jag anser vara "jag". Vilket betyder att jag redan har kontroll över något stort, något viktigt, ett helt liv. Och om jag nu klarar av att hålla mig själv vid liv, vad är det då jag inte klarar? Jag kan göra precis vad fan jag vill, bara jag bestämmer mig för det och har motivationen!
Om någon kommer fram till mig och säger det att du lever inte, så slutar jag ju inte leva för det, för JAG vet att jag fortfarande lever. Då borde det väl inte vara annorlunda när någon säger att man inte klarar av något man vill klara av, så länge JAG vet att jag klarar det så ska jag väl inte ge upp? Ska någon annan bestämma vad jag klarar? Vad jag tycker? Vad jag vill? Nej! Jag är min egen och det har jag alltid varit, så varför ska någon annan försöka komma in och bestämma?

Länge har jag följt det att jag kan inte göra si eller så för det passar sig inte. Jag kan inte umgås med den personen för det passar sig inte. Jag ska inte tycka om den killen för han passar sig inte i min familj. Men vem säger att det är så? Kanske sitter det bara i mitt huvud. Om jag vill göra nått, ska inte andra acceptera att det är det jag vill? Om jag hittar någon jag tycker om, kommer då inte min familj att försöka lära känna denna person och tycka om honom just för att jag gör det? Och om de nu inte gör det, varför ska jag då bry mig? Det är ju inte dem som ska vara tillsammans med honom eller? Det enda väsentliga är väl egentligen vad jag själv tycker? Varför har jag fastnat så i att tänka på vad alla andra tycker?

Nu känns det som att just ikväll så har jag en insikt som känns bra. Får hoppas att den håller i sig till imorgon. För om jag klarar av att fortsätta tänka så här så kanske jag kommer kunna hantera situationer bättre. Kanske kommer jag kunna må bra. Jag hoppas verkligen!